Idag mår jag bättre. Ingen huvudvärk som tur är. Idag känner jag mig lite sorgsen begravd i allt plugg och ensamhet haha. Men jag ska fixa detta också!

Dagarna går lite uppochner ibland. I fredags begravdes min kära, älskade granne Hanna på landet. Det kanske kan verka lite konstigt, men jag har vuxit upp där. Ändå från mammas mage liksom. Jag har tillochmed sprungit över fälten till Hannas & Eriks gård när jag var liten. Har så underbara minnen. Då skär det i hjärtat när sånt här händer. Och för mig har grannarna alltid varit som en extra mormor eller något liknande. De har alltid sett likadana ut och jag har inte märkts att de åldrats. Man tror liksom att de alltid kommer att leva kvar där. Men så är det ju inte. Hanna försvann i slutet på april och i fredags var det begravning. Ja det var ingen rolig stund.

Eftersom jag inte sett de åldrats på det sättet eftersom de ändå var rätt gamla när jag föddes så känns det som att de alltid finns där. Man tror liksom att ens egna barn också kommer få uppleva sådana underbara stunder. Det känns hemskt att tänka på. Men då är jag glad att jag fick det. Ibland vill jag pausa tiden och själv promenera runt och tala om för alla hur mycket jag tycker om er! För det gör jag verkligen.

Jag var orolig inför begravningen, hur det skulle kännas ochsåvidare, så när vi kommer till landet så tittar jag på Roxettes bur (min kanin) och frågar mamma oroligt varför hans dörr ligger på marken. Mamma bara tittar på mig och säger något... Jag förstår att han också har försvunnit från mig. Två jobbiga saker på en dag. Ibland är inte livet lätt. Troligen har en elak, elak mård kommit förbi och gjort något hemskt med honom. Men jag vill inte tänka den tanken. Jag tänker att han sprang ifrån det elaka djuret, att han skuttade i all sin fart och ut på grönbetet. Jag hoppas han fortfarande springer runt på åkern på vackra Österlen!

Ibland är livet inte lätt. Vissa saker har jag fortfarande inte tagit in. Som dessa två. Tiden läker väl alla sår förhoppningsvis...

Jag älskar er mina vänner.